Två myter om elpriset – som båda är sanna
Det finns två grundläggande teorier om varför elen är så dyr. Elbolagen brukar hävda skatternas stora och ökande andel av elpriset för konsumenter. Andra brukar dra fram den stora överlönsamheten i elproduktionsledet som en anledning till ökande elpriser.
Tyvärr har båda rätt.
Skatteteorins anhängare brukar peka på elskatterna som höjts stadigt på grund av politiska beslut. Målet har varit att försöka minska förbrukningen av el genom att höja priserna och därmed minska efterfrågan. Elskatter och elcertifikat betalas direkt av konsumenter och mindre företag. Handeln med utsläppsrätter fördyrar elpriset indirekt för alla, trots att vi redan har ett närmast koldioxidfritt elsystem i Norden. Sedan tillkommer direkta skatter på kärnkraft och vattenkraft.
Girighetsteorin bygger på att grundpriset för el utan skatter har stigit från runt 10-20 öre/kWh vid avregleringen till dagens ca 40-50 öre. En del av detta kan skrivas på utsläppsrätternas konto men det täcker inte allt. Marginalprissystemet verkar prisdrivande på el. När all el på marknaden betalas med marginalpriset för den dyraste elen så blir det en avsevärd skillnad på genomsnittspriset och marginalpriset. En skillnad som går rakt ner i el producenternas fickor och sedan stannar där. Enligt ekonomisk teori ska dessa vinster gå till att bygga ny produktion som långsiktigt sänker priset. Men idag är möjligheten att bygga storskalig ny produktion nästan omöjlig av politiska och miljömissäga skäl. Att regeringen lagt makten över nybyggnad av kärnkraft i händerna på befintliga ägare bidrar inte till att göra det lättare för nya aktörer att investera, nu när det äntligen blivit möjligt att bygga nytt.
Så tyvärr. Båda konspirationsteoretiker har rätt. De som gråter hela vägen till banken är staten som har elbranschen som mjölkko, och ägarna till elproduktionen som garanteras fortsatt oligopol. Är det en tillfällighet att vi hittar staten även som storägare till elproduktion?
